Sidor

fredag 6 juli 2012

I fädernas spår

Semesterresan startade med släktplatser i Skåne.

Lyngbygård, Everöd, ca 2 mil söder om Kristianstad. Här poserar nuvarande ägaren, VD och bonde, Ingvar Svensson och jag.
Här på gården arbetade min morfars mor, Anna Nilsson Silverberg, sista häften av 1800-talet. Den ena av de två huvudbyggnaderna, den bakom oss, är byggd 1880.




Den andra byggnaden är från tidigt 1800-tal, där arbetade alldeles säkert Anna sina första år på gården.


Bränneriet är från 1810 och en omfattande restaurering pågår.

Vi fann, till min förvåning, Annas gravsten vid muren till Skepparslövs kyrka.

Anna, min morfars mor, 1844-1908, kom från enkel familj, fadern var torpare och klockare i Eljaröd. De var 7 syskon i familjen, var av Anna och hennes två bröder, Gustav och Per, var de enda av barnen som kom i vuxen ålder. Anna blev en trotjänarinna på gården i många år. Hon skulle ha gift sig med mannen som hon väntade barn med, de hade varit trolovade en tid, men av det blev det ingenting. Mannen var mjölnarson och Anna var inte välkommen som sonhustru i det förmögna hemmet.

Här kommer smakprov ur inledningen av berättelsen om Anna, som jag börjat skriva i sommar. 
Texten är skyddad av upphovsrättslagen.

"Anna kom gående den tiden på dagen då solen bränner som mest. Men hon gick ändå med lätta fötter på de dammiga vägarna, ibland över ängar och några gånger snuddade hon skogens kant och fick en smula svalka under dess parasoll.
Kjolen drog med sig Kardborre och det höga gräset väsnades, men hon höll sig stadigt på sina fötter. Hon hade håret i en fläta, den hade modern satt upp med ett par nålar till en liten gyllene krans. 
Blusen var tunn och en aning sliten men mer hade hon inte velat ta på, trots att mor tyckte hon skulle skyla sig. 
Fötterna var varma och det kändes som om de kladdat fast vid kängorna och hon beslöt att ta en vilostund.
Anna kom ut på vägen igen och på andra sidan såg hon ett stort träd, därunder fick hon sin vila vid vägens rand. Modern hade lagt ner bröd och mjölk i paketet, mjölkflaskan var insvept i våta trasor och gjorde den drickbar trots att hon färdats långt.
Hon sträckte ut sig under trädet. Kängorna var av och fötterna fick sin välbehövliga vila, en lätt sommarvind ilade mellan tårna och välbehaget smög sig genom Annas kropp. 
Hon tänkte på att hon hade lämnat sin mor, far och yngre syskon för att gå i arbete och tjäna sitt uppehälle. 
Hemma var det knapert och därför hade Anna och hennes bror Gustav fått gå i tjänst. 
Föräldrarna hade gått i god för sina äldsta barn, att de dög bra för arbete på gården. 
Anna var nöjd att äntligen kunna befria sin far och mor från försörjningen och hon trivdes med sitt arbete, trots tidiga morgnar och ibland till sent inpå kvällen. Hon gjorde sina uppgifter med lätthet.  
Ljudet av en vagn en bit ifrån, fick Anna att resa sig tvärt och sätta på sig sina kängor. Det tog en stund, fötterna var en aning svullna och ville inte riktigt tillbaka. 
Hästen syntes nu och snart såg hon vagnen, en man satt vid tömmarna och hon såg först inte vem det var. 
Lite rädd flyttade hon sig längre in under trädet, men så såg hon vem det var, Olof, drängen från Degeberga. 
Hon steg fram till vägkanten och mannen stannade sin häst. "Är det Anna?" Sa han och kisade under sin huvudbonad. "Ja", svarade Anna lite ängsligt. ”Vill hon ha skjuts” sa han och la handen på platsen bredvid sig. 
Hon samlade ihop sina saker och steg fram, han sträckte fram sin hand och hon fattade den med sin, smidigt hoppade hon upp."...

"Där inne var det varmt och en fluga surrade i ett av de två fönstren, Anna öppnade och släppte ut den. 

Hon lossade blus och kjol, hon var våt av svett och hade helst velat vila resten av dagen, men hon hade lovat att ta disken efter middagsmålet och det måste passas. 
Anna smekte över den gröna kistan med järnbeslag. Den var så vacker och helt hennes egen. 
I den hade modern lagt vad dottern behövde för sin flytt, och den hade stått färdig till hennes tjugoförsta födelsedag.  Försiktigt lyfte hon det tunga locket, en doft av såpa steg upp, rent och skimrande. 
Hon hade själv broderat monogrammen. Det var svårt till att börja med, men med tiden hade det gått lättare och blivit lika fint som det vitmålade initialerna av hennes namn på kistans utsida."...

"Här stod den sena eftermiddagens arbete och väntade. Det skulle bli många dagar med arbete, hon visste ingenting då, men att livet inte skulle gå hennes väg i allt, var något ännu outtalat."






Åhus, dit tog sig morfar Oscar från Öllsjö, där han växte upp i sin morbrors familj, för att kunna ta sig ut i världen. Men det är en mycket senare del av berättelsen. Nils Erik är ättling i rakt nedstigande led!
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar